Brons och en andra medalj i Lyon

Det är ovanligt att en kock tävlar i Bocuse d'Or två gånger. Det kräver år av förberedelser och enormt med energi. Men Tommy Myllymäki ville tillbaka.

I januari 2015 stod han åter på scenen i Lyon^[1]. Den här gången hade han redan ett silver att försvara. Pressen var lika stor som förra gången, kanske större.

Pärlhöna på tallriken

Han serverade bland annat pärlhöna^[2]. Varje detalj var genomtänkt. Rätterna skulle visa både nordisk känsla och fransk precision.

En onsdagskväll i januari kom beskedet. Myllymäki hade tagit brons^[1]. Han var därmed världens tredje bästa kock, enligt tävlingen^[1].

Två medaljer

Med silver 2011 och brons 2015 hade han två medaljer från Bocuse d'Or^[3]. Det är få kockar förunnat. Han hade visat att framgången i Lyon inte var en tillfällighet.

Sverige hade då fortfarande bara ett guld, Mathias Dahlgrens från 1997^[1]. Men med Myllymäkis medaljer var svensk tävlingsmatlagning starkare än någonsin.

Hemma väntade gratulationer från hela branschen. Medaljen var Sveriges, men den var också ett bevis på att den svenska kockutbildningen och tävlingskulturen höll världsklass.

För Myllymäki själv blev 2015 slutet på en tävlingsepok. Han hade gett allt i Lyon två gånger. Nu var det dags att lägga kraften på något annat: en restaurang i toppklass.

Tävlingarna hade gett honom disciplin, precision och ett internationellt nätverk. Allt det skulle han ta med sig till Stockholm. Där väntade nästa kapitel, och det skulle handla om stjärnor i stället för medaljer.

Det fanns också något annat han tog med sig: förmågan att leda ett lag under press. På tävlingsscenen och i en restaurang är det samma sak. Ingen kock vinner ensam.

Medaljerna har aldrig blivit något han vilar på. Snarare är de en påminnelse om vad hårt arbete kan ge. Den inställningen har präglat allt han har gjort sedan dess.