Fotbollsjuniorn som valde köket

Det börjar inte i ett kök. Det börjar på en fotbollsplan. Björn Frantzén föddes den 26 januari 1977 i Solna, strax norr om Stockholm^[1]. Där växte han upp med bollen vid fötterna.

Han var bra. Riktigt bra. Mellan 1992 och 1996 spelade han i AIK, en av Sveriges största klubbar^[1]. Han var en lovande junior och drömmen om ett proffskontrakt kändes nära^[2].

En biff som ändrade allt

Men en annan dröm hade redan slagit rot. Som tolvåring åt han en steak-frites som var så perfekt att han bestämde sig: han skulle bli kock^[2]. I en annan intervju har han sagt att han redan som elvaåring tänkte att matlagning fick bli planen om fotbollen inte höll^[3].

I flera år levde han dubbelt. Träning på planen och lektioner på restaurangskolan. Det gick inte ihop i längden. Han har berättat att den tunga träningen gjorde att han halkade efter i skolan^[2].

Runt 19 års ålder satte han punkt för fotbollen^[3]. Han har själv kallat köket sitt andrahandsval^[3]. Det är svårt att tro i dag, när det andrahandsvalet har gett honom tre restauranger med tre Michelinstjärnor var.

Ett hårt lärlingsår

Vägen framåt var inte bekväm. Han gick kockutbildning i Stockholm i tre år och lagade sedan mat åt militären i Boden i ett år^[1]. Därefter drog han utomlands. Han jobbade i London i fem år och sedan på en trestjärnig restaurang i Paris^[3].

När han som sommarvärd i P1 berättade om sitt liv talade han om dåligt bemötande i brittiska kök, nattjobb och hotande konkurs^[4]. Det var inga genvägar. Men det var där han lärde sig hantverket. Han har själv sagt att han lärde sig genom att jobba, helt enkelt^[3].

Disciplinen från fotbollen följde med in i köket. Laget, träningen, viljan att bli bäst. Allt det skulle komma tillbaka när han väl stod vid sin egen spis.